Jaha inte mycket som hander med mig, men det som ar nytt ar att nu vet mina morforaldrar om min redigering. Mamma hade berattat det for min mormor nar dom hade vart ivag, och det hade vel inte vart nagon stor reaktionen precis. Mer- jaha hur fungera det, eller hur kan det bli sa osv. Men det ar ratt skont att dom vet nu. Det ha vart lite jobbigt att alltid tanka pa vad man sager nar man ar dar. T ex min flickvan kalla ju mig for han/honom och pojkvan, sa nar vi ha vart dar ute och halsat pa sa fa hon alltid tanka pa att saga hon/henne och jag har fatt paminna henne att saga det genom att harkla mig eller nagot. Men nu kan hon saga precis vad hon vill och jag kan beratta att jag ska ner till lund for att traffa psykolog/kurator eller lakare utan att dom ska fraga varfor jag aker till lund sa ofta.

Annars mar jag bara bra just nu faktis. Jobba sa mycket jag kan som vikarie och ar med min vackra flicka sa mycket jag hinner. Just nu bor jag hemma om jag inte ha skrivit det, men det gor jag och mitt mal ar att flytta ut i oktober och det laaaangtar jag till! for usch vad det ar jobbigt att flytta hem igen efter att ha bott hemifran. Fa se om det blir att man skaffa nagot sjalv eller om jag och tjejen flyttar ihop, men var sak ha sin tid, sa vi fa se vad som hander.

Andra funderingar jag har ar att faktis skriva en bok, ska inte saga om vad, men jo jag ha lust att skriva en bok. vet inte hur jag kom pa det egetligen men igar kom ideen tbx till mig. Sa vi far val se, hehe.

Ha det bra!

// alexboy    

Okej va nyss nere i lund men det ar inget jag tanke skriva om sa dar. Det va massa hjarn gympa och sant, hur man loser olika situationer i livet osv. 

Folk bruka saga till mig, fan va coolt ,vad haftigt att du vaga gora detta, du ar stark som sta for den du ar och vad du gor, hur kanns det efter varje mote,hur kanns det att veta du ska bli kille och det ena och det andra..
Saken ar den att jag kan inte saga att de coolt eller hur det kanns efter varje mote eller varje dag. For for mig ar det en sjalvklarhet. En sjalvklarhet att jag ska fa se ut som den personen jag ar.Jag kan inte forklara hur det kanns att prata om for att det kanns ju normalt for mig. Vill man veta hur jag mar eller hur jag kanner varje dag, sa ar det nog lattare att fraga mig, hur kanns det att vara tjej varje dag, hur kanns det att folk kalla dig Martina fortfarande, hur ar det att en del manniskor ser dig som tjej och inte kille?????....
Ja dom fragorna ar mycket enklare att svara pa.
Menar det ar skit jobbigt varje dag att behova acceptera sig sjalv pa nytt, att man ha brost och ar sa kallad tjej. 
Alla vardagliga saker eller aterkommande saker som hander eller ar vanligt med en tjej, ar skit jobbigt for mig, det ar inte nagon sjalvklarhet for mig alla saker som en sjalvklart for en annan tjej. 
Vi kan ta saker som att sitta ner och kissa,att ha brost,och att ha mens. Dessa grejer ar ju sant som alla tjejer har eller gor.
For en annan tjej ,sa satter hon sig ner nar hon kissar, for mig ar det svart, det kanns lixom fel och jag vill bara sta upp.
Tjejer vill oftas framhava sina brost och maste kopa BH efter BH, Jag vill dolja mina brost och ha inte anvant BH pa, ja jag vet inte huuur manga ar.
Menstrationen ar en aterkommande sak som bara ar en stor fet plaga for mig. Allt blir fel i min kropp da! allt kanns fel och oftas blir jag sjuk. 
Det kan ta 10 minuter for mig att ta pa en binda bara for att det tar emot sa extremt mycket, det gor ont i hela mig och det kanns inte ratt att satta pa sig nagon binda. Det gor verkligen ont. Det ar nastan sa att jag vill grata varje gang jag maste ta pa mig det. Det gar inte riktigt forklara hur jobbigt det ar. 
Det ar mycket saker som andra tycker ar sa coolt att jag gor, som att sta for den man ar och vaga prata om det. Men allt handlar om styrka och hur mycket man orka ta. For sa mycket skit som jag ha fatt ta och fortfarande gor, det ar hart.
Manniskor snackar sa forbaskat duktigt, det ar extremt mycket ryckten som gar om mig i denna byn dar jag bor. "Att jag ska byta kon och att jag ska gora det och det och det, det ar sa synd om min familj och speciellt min mamma som ha fatt ett barn som mig" osvosv.. 
Alla ha fordommar, alla tro sa javla mycket, och en del manniskor tro dom kan lasa en som en oppen bok. Men jag ska saga er att denna boken ( mig ) kan ni inte lasa. Det folk vet om mig och da menar jag alla som vet nagot om mig, dom vet bara det som star i fororden eller den lilla sammanfattningen som sta pa baksidor av bocker. 
Men innerhallet,alla sidor,meningar och ord som finns i nar man verkligen oppna boken och upptacker allt som faktis finns inuti. 
Fa en uppfattning och kanske en kansla nar man vet lite mer om den, det vet ingen om mig! Finns ingen som vet hur jag tycker,tanker och kanner till 100 procent. Jag kan oppna munnen och snacka om hur jag mar, men hur jag verkligen tycker/tanker och kanner vet man aldrig for sa nara inpa later jag ingen komma. 
Jag kan bli arg eller irriterad pa en person och kanske visa det, men personen vet aldrig hur jag verkligen kanner.  Okej, kanske ni tanker, det ar ju bara att snacka och saga det, men nej sa enkelt ar det inte! For folk tal inte den harda sanningen som kan komma fram. 
I alla fall det som ar sa coolt for andra ar en sjalvklarhet for mig, och det som ar sjalvklart for andra tjejer och inte sa sjalvklart for mig.
Och Ja jag vet jag ar stark som "vaga"gora detta "konsbyte" och vaga sta for det! Men for mig ar det bara en redigering av nagot som redan finns men inte syns.



Nasta mote ha jag den 20 Juni med psykolog och Kurator.

// Alexboy

Ja da akte man till Lund igen, Angelica och Joann akte klart med mig. Alltid bra med sallskap av flickvan och van. 
Borjade i alla fall med att traffa Julie kl 10 och prata lite om vad vi gick igenom sist, och sen hur jag kande nu med hela redigeringen, eller om det bara ar brosten jag vill bli av med. Mitt svar va enkelt, JAG AR EN MAN, De dags det syns utat ocksa.
Sen gick vi vidare med en maaasssssa papper som jag skulle fylla i. Flera papper med JA och NEJ fragor och kanslor. 
Sen pratade vi om barn och hur jag ser pa det med familj och biologiska barn. 
For det ar ju sa att jag/man blir steril efter operationen och an sa lange sa fa man inte spara agg. Och skulle jag och min tjej da inseminera hemma sa blir det arldig "mina" barn men daremot om man gor det t,ex i danmark sa blir det mina barn lagligt. 
Och sa berattade hon att det ar manga som ater hormonerna och sen slutar med dom ett tag innan operationen for da helt plotsligt vill dom ha biologiska barn, sa da blir dom gravida och skaffa sa manga barn dom vill ha och efter det borja med hormornerna igen och gor hela redigeringen. 
Sa till nasta gang ska jag tanka pa hur jag vill gora med barn, om jag bry mig att det ar mina biologiska barn eller om jag "nojer" mig med att de mina barn pa pappret. 
Jag bry mig faktis inte om det ar mina biologiska barn, for jag vill ALDRIG vara gravid, nej det skulle vara sa otroligt fel for mig. Men att min flickvan blir inseminerad pa klinik det vill jag mer an garna. Klart jag vill ha barn lixom. 
Vilket fall som helst, satt med Julie till kl 12 sen va jag klar med allt.

Nasta runda till Lund blir den 25e april, men denna gangen ar det till kuratorn Lillemor, som ha hand om det sociala, som bland annat : Sitta,ga,prata,kla sig som en kille osv. 
Inte for att jag tro jag behover lara mig det.
Ha det bra
Mvh
Alexboy 

Halla dar ute,
Nu ar det dags for en ny runda till Lund , fredagen den 16e mars aker jag hemifran kl 06,00 till lund for att prata med psykologen kl 10 och sen ha lunch rast till 13,30-14 tiden sen blire prover och tester som jag fattade det, men mer info om det fa ni veta nar jag kommit hem.

Ja hur ha allt satt ut nu da sen sist, det ha hant mkt under denna korta tid. Jag kom i en svacka dar jag inte visste allt hur jag ville gora. om jag bara ville bli av med brosten och ha det manliga utseendet och inte andra nagot nertill, men nu ser jag allt klarare an nagonsin! Fraga man mig vem/vad jag ar, sa ar det Alex min mammas son, min brors storebror osv. 
Jag ha upptackt att man kan inte andra sina tankar for en annan person, jag va nara pa att gora det med min tjej eller ja som nu ar mitt ex. framtiden hade inget for oss just for att jag ar inte en tjej egentligen och jag forsokte kompromisa men det gar inte nar ens partner inte kan "acceptera" till 100 procent vem man ar. Man maste hitta den karleken som ta en precis for den man ar och, den man kommer bli i mitt fall. Jag vet vem den tjejen ar, men vagen ar krokig dit verkligen. 
Mycket ar det som snurra i huvudet, och da menar jag verkligen att det ar allt mojligt. Egentligen inte sa mycket om sjalva redigeringen men allt annat som hander runt om en under denna tiden, vanner,familj och karlek. Det ar mycket att ga genom psykiskt. Men ja ar glad att jag ha allt det stodet som jag faktis har. 
Neh nu fa ni vanta tills efter jag ha besokt Lund.
Skriv en rad om ni vill:)
// Alexboy

Ja , nu har jag vart i Lund och det va enbart psykologsmote 1h.
Pratade mest om hur remissen borjade och lite om mitt liv. Ungefar det som star i inledningen.

Men tro det ar mycket som har snurrat i mitt huvud och som kom fram lite mer pa motet och det ar att, jag ha egentligen aldrig stravat efter att ha kuk, det har aldrig vart mitt problem, utan mitt STORA problem ar brosten, och ja uppat. Men framforallt mina brost. Fick brost valdigt tidigt och dom ha alltid vart emot mig! Inte utat men for mig sjalv.

Sa vem vet, jag kasnke bara ta bort brosten, eller kakar homoner oh fa allt forutom snopp. Sa har ser det iaf ut i dagens lage.

Nu blir det iaf en resa till Lund var 6e vecka. Anntingen traffa jag psykolog eller Kuratorn eller Lakaren, de kommer4 vara olika varje gang jag aker dit, just for att man ska prata med de 3 olika for 3 olika saker.
Psykolog- prata om mer inat saker, livet i allmenhet for mig.
Kurator- den sociala biten, alltsa pengar osv ( som jag fattade det ) 
Lakare- Beratta och prata om utsidan egentligen, vad som hander om jag ater homoner, hur ingrepp och sant kommer se ut och pa vilken period.

Ha inte sa mycket mer att saga, utan undra ni nagot sa bara skriv.

Mvh

Alex  

Idag fick jag kallelse till Lund ,fredag den 3 februari 2012 kl: 14 

Kanslan jag fick inombords va forst lycka och en lattnad, men foljt av en obehaglig kansla.

Ha traffat en tjej som jag tycker riktigt mycket om och som jag verkligen vill satsa pa.

Hon acceptera allt med bytet, men det ar ju nytt for henne och jag tro det kan ta lite tid for henne att vanja sig. Vi forsoker se och saga att allt detta ar flera ar framat, vi ska bara leva i nuet och se vad som hander..

Denna gangen ar det bara utredning och jag tanker ga pa det. Det ska bli spannande och se vad dom sager och jag har miljoner fragor till lakarna.

Mer uppdatering efter den 3e

/Alexboy 

Inledning

Nar jag gick i 7an borjade jag oppna mig for mig sjalv och insag att jag gillade hur tjejer sag ut och att jag fick kanslor for tjejer. Visserligen hade jag pojkvan och sa men det va aldrig arligt mot mig sjalv.
Nar jag gick i 8an hade jag min forsta flickvan som bodde i jonkping. Men som ett forsta forhallande sa holl inte det langre an 2 manader. Under tiden jag forsokte komma pa vem jag var och vad alla kanslor betydde sa blev jag mobbad ganska odantligt i 8an.. massa ryckten om att jag va lebb och det ena och andra, att bli mobbad va inget nytt for mig, Ha haft det tufft hela skoltiden upp till 1an pa gymnasiet. Men nar alla ryckten gick om mig i 8an sa va det kansligt, jag nekade till allt folk sa, men innerst inne visste jag val att de alla sa va ju egentligen sant.. men att ga i hogstadiet och vara mullig och inte tillhora ngn "grupp" sa ar det inte latt.. jag ha alltid varit den som ar kompis med alla, jag ville aldrig tillhora ett gang eller stota ut andra. visst va det val en del av en som ville hange med dom "coola" men sa ar det val med alla.
Jag ha alltid varit den som skyddat de som ar yngre och mindre an mig sjalv, ha alltid varit den som folk kommer till nar dom ha promblem eller nagot annat.
Jag ha haft mkt problem sjalv men jag ha varit duktig pa att leva med en mask pa, sen nar man kommer hem sa ar man sa nere i skiten.. men den sidan ser aldrig folk.
I 9an blev allt battre, ryckten gick val fortfarande men inte pa samma satt. Jag va saker pa mig sjalv da och hade en flickvan, visst va det inget man gick och pratade om precis men jag va anda ratt saker pa mig sjalv.. men jag hade laaaangt kvar.
Nar jag borjade 1an pa gymnasiet (wasaskolan) sa hande inte sa mycket, jag blev punkare och eftersom det ar en liten skola sa va det mer eller mindra bara jag och en tjej som gick i min klass som gick i svart och nitskarp, och visst det vande val en del huvvun, men vi brydde oss inte sa mycket, vi forsvarade nog oss mot alla blickar, men det va utat, sen pa insidan va man forstord. Nar man madde som samts sa kom alla sjalvmordstankar och varlden rasade. Man hade haft tankarna forr pa hogstadiet man man loste det pa annat satt, slog sig sjalv och sen laste in sig pa rummet, men nar man blir aldre borja man skita i vad folk sager, sa da bara for att kanna att man lever och att man finns sa borja man skara sig, man forsokte dranka sig sjalv och det ena och andra.
Ett x antal ganger svimmade man i duschen av all blodforlust och ibland svartnade det bara i nagon sekund. Allt kandes sa bra undertiden men efter allt va over sa madde man skit for man skamdes over vad man hade gjort.. Anda sa blev inget battre, allt blev varre och varre man forsokte stoppa sig sjalv for att gora sig illa, men det ar som om nagon ta over sin kropp och sen nar man vaknar till sa ha man blod i hela sangen och golvet. Det ar tufft att kampa mot sig sjalv, man maste vara tillrackligt stark da, och det va jag inte da. Jag ha fatt kampa och trana mig sjalv att bli starke i flera ar.
Efter 2010 i April va sista gangen jag skarde mig sjalv de va sista gangen jag vaknade med blod i sangen, de va sista gangen det rann blod fran mina arma,ben,mage,brost nar jag duschade. An i dag kampar jag mot mig sjalv, hant 3 ganger fran April 2010 till denna dag ( 26 dec 2011 ) att jag ha slagit mig sjalv sa hart att jag ha blamarken over hela kroppen fran topp till ta. Aven om jag ar ratt stark sa ar jag riktigt svag i mig sjalv, jag hatar att vara sarbar och att nagon kan sara mig, jag ar radd att tappa kontrollen och att det gar ut over mig sjalv. Jag kan inte saga att jag angra nagot for hade jag inte gatt genom allt det sa hade jag inte varit den jag ar idag.
Anda ar bara detta en brakdel av vad som ha hant i mitt liv. Detta ar bara skolan, men sen vad som hande i sin familj och innanfor stangda dorra det ar en helt annan historia, ett helt annat liv som inte nagon ser eller vet nagot om. Men kortfattat,nar jag gick i 2an blev jag valdtagen av grannpojken, Pappa ar alkis och slog mig tills jag gick i 5-6an ,  ha alltid fatt hora jag ar for tjock, haft press pa mig fran min pappa inom sporten,teater,och bild allt jag holl pa med, fotboll,hockey,handboll,teater,musik och sen skissade hus och ritade mannsikor. Jag skulle soka till massa saker som skadespelare osv Jag ha aldrig varit tillrackligt bra, det va alltid nagot som kunde bli battre. Mamma ar min bastavan hon och jag ha alltid haft bra kontakt tills nu nar hon traffa min "stypappa" som jag inte alls ga ihop med. Nastan att jag gillar min egna pappa battre och da ar det illa. Men ja det ar valdigt kortfattat.

Sommaren mellan 1an och 2an (gym) va det ett stort brak mellan mig och tjejen i min klass och alla andra som vi forr umgicks med. Alla gick emot oss och pastod att jag inte va mig sjalv, nar jag egentligen va mig sjalv helatiden bara att den sidsan hade aldrig ngn satt, jag levde utan min mask i 1,5 ar och folk drog sig undan. efter sommaren sa borjade min kompis pa en annan skola och jag va kvar helt sjalv, fyfan forsta manaden va jobbig som fan att ga till skolan, hela braket som hade varit under sommaren dar fick man kanna av i skolan sen. Tillslut tog jag det inte mer och borjade snacka med folket igen. Klart dom skyllde allt pa min kompis, men jag tackar bara henne for att hon fick mig att vaga visa vem jag va pa insidan da. Jag och denna tjejen holl kontakt i ett par manader efter da jag kom ut till henne och sa jag va lebb, da vande hon pa klacken och gick, sa att fyfan va ackligt vill aldrig mer se dig osvosv, Idag ar denna tjej tillsammans med en annan tjej och dom ha varit det lange nu.
Vara gemansama vanner blev klart sura men jag ar nog den anda som aldrig blev arg, klart besviken men bara glad for henne. Men sa va det, i 2an ( gym) kom jag val riktigt ut for ALLA inte bara mina narmaste vanner. Egentligen blev ingen forvannad men anda lite. Da ha jag gatt och hallt min laggning fran 7an till 2an pa gym, och jag kan saga att det va jobbigt, onska idag att jag hade kommit ut mycket tidigare for alla. visst i 9an hade jag redan sagt till en del andra att jag va gay, men ja 2an va det da folk fattade.
Jag forlorade en hel del vanner nar dom fick veta och det va bland det jobbigaste eftersom man innan hade pratat om ifall jag skulle vara gay skulle inget andras eftersom det fortfarande ar jag, men man kan inte alltid lita pa folk, for nar det kommer til kritan sa bangar dom ur eller forsvinner, det ar inga riktiga vanner.
Men iaf i slutet av 2an va det nog sa kom jag ut till min mamma och styvpappa, och for dom va det inget lustigt alls, da hade jag gatt gravt mig for detta lange, men nar jag val sa det sa sa mamma bara
- Ja det ha jag val listat ut.
Sen att komma ut till resten av familjen va svarare, min morbror hatade homosexuella sa jag va ju skit radd, och mormor och morfar visste jag inte alls hur det skulle ga. Blev att mamma berattade for dom nar jag bode med mitt ex i sundsvall och min morbror fick veta det av mig pa en fest hemma hos mamma da jag och mitt ex va dar. Han tog det ocksa bra och sen hade det inte varit nagot konstigt med det alls. Den anda som inte vet nagot ar min riktiga pappa, men han ha jag ingen bra kontakt med och han skulle , jaj ag vet faktis inte hur han skulle ta det, jag menar han gillar verkligne inte att jag ha kort har och se ut som en kille, han tycker jag ska se ut som en kvinna och det ena och de andra.
Under alla dessa ar ha det snurrat mycket i mitt huvud om allt. Jag ha nastan alltid haft killkompisar och ha kant mig som en av killarna. Nar jag va liten kunde jag latsas jag va kille, provade pa hur det va att sta upp och kissa och massa saker, nar jag skulle spela teater ville jag alltid spela kille for det kunde jag, jag ville alltid heta Rasmus eller Alex. Nar jag gick i 8an sa ville jag verkligen vara kille, nar jag traffade smabarn fran lagstadiet kunde dom saga,
- synd att du inte va kille sa du kan vara tsm med min storasyster
- kan inte du bli kille sa jag kan ha typ en storebror
Och innerstinne sa kande jag mig som kille, nar jag sag mig sjalv i speglen sa stammde det inte, jag forsokte dolja brosten och hade alltid killklader, hade alltid kallingar pa mig. Egentligen ar detta sma saker den stora forandringen hande nar jag bodde i usa 2009 -2010 ( pluggade pa universitet i W,DC ) Da klippte jag av mig haret, hade enbart killklader, och borjade kalla mig sjalv Alex och alla andra i klassen kallade mig Alex tom lararna. Traffade jag folk ute sa presenterade jag mig som Alex. Martina forsvann och Alex foddes.

Nar jag sen kom tillbaka till Sverige sa reagerade jag inte pa martina langre, den tjejen fanns lixom inte langre, det stammde inte. Efter sommaren 2010 sa flyttade jag upp till min tjej och dar uppe va jag ocksa Alex, sa tillslut andrade jag mitt namn fran Martina M H Johansson till Alex M Johansson. Min killighet kom fram mer och mer for varje dag under aren 2008-2011 Folk ha nastan alltid misstagit mig som kille och for mig ha det inte varit konstigt alls, for jag vet att pa insidan ar jag kille sa medans andra sager nejnej det ar en tjej sa sager jag lat dom saga kille.
2010 tog jag kontakt med vardcentralen i timra och ville borja min vag till att vara kille! Fick traffa en lakare som skickade remis till psyk i sundsvall dar jag sen skulle fa traffa en psykolog och lakare inom detta omradet, tyvarr sa tog dom for langtid pa sig och jag och min tjej flyttade ner till smaland i Maj 2011 sa jag fick ta kontakt med psyk i Vaxjo och fixa med alla remiser sa de blev skickade fran sundsvall till Vaxjo.

Efter sommaren 2011 Va min tjej otrogen och vi brot varan forlavning. Hon och jag hade pratat mycket om att jag vill bli den jag ar pa insidan och hon va med pa det och sa att jag ar ju fortfarande jag med eller utan brost osv osv, men nar det sen tog slut sa hon att en del av otroheten va att hon inte skulle klara av redigeringen, tanken av att aldrig vara med en tjej igen eller bli hetro bara sa dar.
Jag kan saga att det gjorde det inte battre, hade redan svart att lita och tro pa folk och nu blev det bara varre, men som tur ar sa va jag tillrackligt stark i mig sjalv och visste att jag vet vad jag ar och vad jag vill.. Men anda i allt detta sa behover man ju stod och nagon att prata med, nagon som finns med en dar under tider som kanns jobbiga, nagon utanfor familjen, och dar kom en vacker flicka in, angelica.
Hon kom som en angel fran ovan och hon va och ar fortfarande en otrolig tjej. Inte nog att hon vill stotta mig och kan mycket om allt,sa foll jag for henne, jag blev kar i denna tjej och hon gor mig alltid glad aven om jag sitter och grater. Det racker att hora henns rost, att hora henne skratta eller att bara se in i hennes djupa ogon som fa en att bara kanna som om det inte finns nagra problem i varlden, att allt kommer bli bra. Tyvarr med allt gott kommer nagot ont, hon ar upptagen och hela situationen ar komplicerad, men det ar en annan histora. Men Hon ar ett stort stod for mig aven om mina vanner och familj ar ett stod ocksa.
Men iaf Den 16e november 2011 fick jag komma till psyk och prata med en psykolog som pratade med mig lite och sag pa mig att jag inte ar tjej nagonstanns. Men det blev sa att i vaxjo ha de inte hand om dessa "fall" utan dom skicka mig till Lund. Den 5 januari 2012 ringde jag tillbaka till vaxjo och de sa att remisen va underskriven och skickad, sen ringde jag lund men de hade bara tele tid vid 08- 09 tro jag dom sa. Men vilket fall som, remisen ar pa gang.
Ni ska inte tro att allt ar latt, mer eller mindre varje dag gar jag och tanker pa hur livet kommer bli, massa sma saker men som anda betyder mycket.
* Som hur forklara man for en tjej som man florta med eller dejta, att man va fodd till tjej egentligen.
* Hur kommer ens vanner att se pa en nar dom nu fa umgas med en kille ist.
* Hur kommer familjen att se pa en.
* Hur kommer jag sjalv se pa mig.
Jag menar jag vet att jag vill vara den jag ar pa insidan, men kan man verkligen forberada sig fullt ut? tro inte det. Eftersom jag kan vakna varje morgon och ska kla pa mig och se mig sjalv i speglen och fa panik och tararna kommer bara for jag ha brost. Kladerna jag vill ha sitter inte som de ska, det ser inte ut som min hjarna sager det ska se ut. Ser jag mig i speglen sa sager speglen nagot annat an mitt huvud och hjarta.
Det ar en kamp varje dag, och det ar svart for mig att acceptera att jag ar en man i en kvinnas kropp. Visst att jag ha klat mig som en tjej forr, men det va mycket att jag skulle passa in och att min familj skulle ha en dotter. Sa bara det ha egentligen varit jobbigt for mig.
Jag ska inte saga att jag inte kan bete mig valdigt tjejig nar jag umgas med mina kompisar eller morforaldra, men eftersom jag ha ju faktis levt i denna kropp i snart 21ar. Jag ar uppvuxen till att vara tjej, sa att jag verka tjejig eller ha mina uttryck sa betyder det inte att jag ar tjej.

Nasta inlagg kommer efter utredningen i Lund, ( dock inte lika lang text )
MVH
Alex